För sju år sedan bestämde jag mig för att importera en bil från USA. Det blev början på en helt osannolik historia som gick från att vara en till synes bra affär till att sluta i total katastrof!

September 2009 – Jag sitter och tittar på bilauktioner på Ebay och hittar en Cadillac CTS 2007 som jag blir intresserad av. Jag har aldrig importerat en bil tidigare så jag kollar runt lite på nätet efter information. Dollarn står lågt i kurs och varken frakt eller registrering verkar vara speciellt dyr eller krånglig. Bilen finns i Florida och ser ut att kunna bli såld väldigt billigt. Visserligen delvis för att den är registrerad som ”Salvage rebuildable” vilket betyder att bilen tidigare varit krockad och därmed värderas lägre än normalt.

Jag lägger ett bud på 11 000 dollar (ca 80 000 kr), vinner auktionen och börjar planera för importen till Sverige. Ett transportföretag, Nordtrafik, anlitas för att sköta frakten till Sverige. Utöver de 11 000 dollar jag redan betalat för bilen köper jag dessutom en uppsättning vinterhjul för sammanlagt 1 266 dollar, av samma säljare. Vi är överens om att hjulen skall betalas först när bilen levererats till hamnen i Miami.

November 2009 - Säljaren levererar bilen till Miami Port tillsammans med alla nödvändiga dokument (Title och Bill of sale). Vid inleverans sker en rutinmässig kontroll av bilen för att säkerställa att jag som ägare inte senare ska kunna kräva transportören på ersättning för redan befintliga skador. Inga skador noteras. Att både bil och alla nödvändiga dokument finns på plats bekräftas skriftligen av Nordtrafik. Bilen är redo att skeppas iväg och jag betalar de återstående 1 266 dollar som jag är skyldig säljaren.

Februari 2010 – Det är nu historien börjar gå snett. Nordtrafik meddelar att de inte kan hitta dokumenten till bilen och att den därför inte kan skeppas iväg. De ber mig kontakta säljaren för att få hjälp med att skaffa fram en ny Title (registreringsbevis). Jag mailar säljaren, som lovar att hjälpa till, men efter några veckor får jag inte tag på honom längre. Till slut ger jag upp och ber istället Nordtrafik om hjälp. De säger att det inte är några problem att beställa en ny Title och lovar att återkomma med kostnad för detta. Jag väntar ett bra tag, men eftersom inget händer kontaktar jag Nordtrafik igen. Nordtrafik svarar att Title’n är på gång.

April 2011 – Efter ytterligare påtryckningar kommer Nordtrafik till slut fram till att det inte alls går att beställa någon ny Title. De påstår att bilen är klassad som skrotad och inte kan registreras i Sverige. De har också kollat upp säljaren, som enligt dem visat sig vara en bedragare. Till råga på allt får jag nu reda på att jag är skyldig 3000 dollar för ett helt års förvaring av bilen i Miami Port!

Jag kollar upp Nordtrafiks uppgifter. Bilen visar sig inte alls vara klassad som skrotad, enligt transportstyrelsen går det utmärkt att registrera den i Sverige. Inga anmälningar finns gjorda mot säljaren, varken hos polisen eller hos DMV. Förvaringsavgifterna bryr jag mig inte om, eftersom det är Nordtrafik själva som har orsakat förseningen. Jag bestämmer mig nu för att själv försöka skaffa fram en ny Title. Efter lite detektiv-arbete visar det sig snart vara lättare än jag trodde. Det enda som krävs är ett bevis på att jag har köpt bilen!

Juni 2011 - Jag meddelar Nordtrafik att jag äntligen har lyckats beställa en ny Title, men att det kommer att ta lite tid innan allt blir klart. Nordtrafiks representant verkar konstigt nog inte alls lättad över den här nyheten utan fortsätter istället att påpeka att förvaringen i hamnen måste betalas.

Augusti 2011 - Utan att jag har en aning om det händer nu något väldigt konstigt. Nordtrafik, eller snarare deras agent i USA (CFR Rinkens), säljer iväg min bil på exekutiv auktion! Men för att kunna sälja bilen, vad tror du krävs? Jo, den Title som jag under mer än ett års tid har kämpat för att de skall ordna fram åt mig.

September 2011 – Nordtrafik har fortfarande inte meddelat mig att bilen är såld, så jag fortsätter helt enkelt att kämpa på med min egen Title. Till slut kommer den efterlängtade dagen då jag skall få den nya Title’n utfärdad av DMV i Florida. Men precis när jag ska utföra betalningen uppdagas förstås att bilen redan är såld i en annan delstat, och att jag därmed inte kan få någon ny Title. Det är redan någon annan som äger bilen!

Jag förstår ingenting, så jag kontaktar både Nordtrafik och CFR Rinkens. Det visar sig att CFR Rinkens inte har hört ett ljud från Nordtrafik under så lång tid att de gett upp hoppet om bilen. De har också upprepade gånger försökt kontakta Nordtrafik, men inte fått något svar. Enligt dem auktionerades bilen helt enkelt ut för att täcka de skyhöga förvaringskostnaderna i hamnen. Nordtrafik i sin tur skyller allt på CFR Rinkens. De hävdar också att ansvarig person hos Nordtrafik har slutat och att dennes mail inte har vidarebefordrats till någon annan. Nordtrafiks ägare försäkrar mig om att allt kommer att ordna sig. Jag blir trots allt ganska lättad över att den här historien nu definitivt ska få ett slut, med eller utan bil.

Vad jag vid det här laget inte vet är att i samma ögonblick som jag får reda på att bilen har sålts, börjar enligt ”Sjölagen” en ettårig preskriptionstid att räknas. Preskriptionstiden gäller i det här fallet min fordran gentemot Nordtrafik. Att det finns något som heter sjölagen har jag förstås ingen aning om, det har Nordtrafik missat att informera mig om.

December 2011 – Beskedet om hur Nordtrafik tänker lösa situationen dröjer. Nordtrafiks ägare lovar att efter nyåret personligen resa över till USA för att diskutera saken med CFR Rinkens ägare.

Maj 2012 – Jag vet fortfarande ingenting om den korta preskriptionstiden. Resan till USA har inte blivit av. Nordtrafiks ägare verkar ha gett upp hoppet om att få ersättning av CFR Rinkens och meddelar istället att deras försäkringsbolag måste behandla ärendet innan min ersättning kan betalas ut. Handläggningen hos försäkringsbolagets tar dock väldigt lång tid. Efter ytterligare några månader börjar jag få nog av att vänta och meddelar Nordtrafik att jag tänker gå till en advokatbyrå för att få hjälp. Till min förvåning välkomnar Nordtrafik den nyheten.

Oktober 2012 – Över ett år har gått sedan auktionen. Nordtrafik meddelar nu att de anser att min fordran är preskriberad enligt Sjölagen. Jag blir alldeles kallsvettig och tankarna snurrar 100 varv i mitt huvud. Kan det verkligen vara sant? Finns det ens en sådan lag? Kan ett seriöst företag göra så här mot sin egen kund? Det betyder ju i princip att Nordtrafik har stulit min bil! Bara några veckor tidigare har jag dessutom pratat med Nordtrafiks ägare som hela tiden framstått som en väldigt sympatisk person. Han lovade mig då fortfarande full ersättning för bilen!

Trots avrådan från flera sjörättsexperter väcker jag talan mot Nordtrafik. Frågan om preskription avgörs genom en mellandom i Göteborgs tingsrätt. Till allas förvåning får jag faktiskt rätt i tingsrätten, trots preskriptionsregeln i Sjölagen. De anser inte att den särskilda preskriptionsbestämmelsen gäller i mitt fall, eftersom transporten aldrig påbörjades. Nordtrafik ger sig däremot inte, och överklagar domen till hovrätten.

Februari 2015 – Hovrätten fastställer tingsrättens dom, och Nordtrafik förbereder återigen en överklagan, nu till högsta domstolen! För mig känns allting bara mer och mer surrealistiskt. Vad är det för människor jag har att göra med? Nordtrafiks representanter verkar hela tiden skrämmande övertygade om att de kommer att få rätt. Hur många gånger har de gått igenom liknande processer egentligen?

Jag får samtidigt veta att det här rättsfallet har väckt stort stor uppståndelse bland transport- och sjörättsexperter. De menar att detta kan få stora och märkliga konsekvenser för hela transportsektorn. Det saknas vägledande domar inom området och det här fallet kan till och med tvinga fram en lagändring. Jag börjar nu förstå varför Nordtrafik är så säkra på sin sak. De verkar ha en hel transportindustri i ryggen.

Mars 2016 – Mycket riktigt, Högsta domstolen går emot både tingsrättens och hovrättens domar, fastslår att den ettåriga preskriptionstiden gäller, och att min fordran därmed är preskriberad. Transportsektorn är därmed räddad, men för mig är det definitivt kört. Det komiska med Högsta domstolens dom är att den bygger på en helt vansinnig teori om att godset inte ens behöver förflyttas för att ett transportavtal skall anses vara slutfört. Det är förstås inte sant, men nu spelar det ingen roll. Domen går ju ändå inte att överklaga.

Nordtrafik slarvade inte bara bort dokumenten till min bil, utan senare också hela bilen. Ingen vet om de medvetet gjorde sig av med bilen eller inte. ”Stölden” blev ändå aldrig olaglig, eftersom den preskriberades redan innan den hade inträffat! Det är ju genialiskt, allt Nordtrafik behövde göra var… ingenting! De hävdade själva att det var mitt eget fel att bilen försvann, eftersom jag inte hade skaffat fram de nödvändiga dokumenten. Jag fick därmed inte en enda krona i ersättning.

Frågan är vem som kommer att få betala för Nordtrafiks nästa misstag? Visserligen är det inte alla kunder som är lika godtrogna som mig, men enligt tingsrätten är det vanligt att Nordtrafik hänvisar till liknande bestämmelser i sina tvister där. Det verkar inte finnas någon hejd på den stora ballong av lögner och svek som Nordtrafik håller på att blåsa upp.

Men, vänta nu, vad är det du håller i din hand?
Det ser nästan ut som en liten nål…